DN
De svenska bankernas moral när det
gäller att utnyttja bankgarantin.
DN 22 april 2023
Klarhet är en dygd, särskilt i
marknadsekonomier.
Så vad göra? Mervyn King förordar två enkla regler.
För det första bör kapitaltäckningskraven höjas rejält och riskvikterna slopas. De är
obegripliga och gör det svårare att bedöma bankernas faktiska hälsa. Klarhet är
en dygd, särskilt i marknadsekonomier, där tillit är allt.
För det andra föreslår han att centralbanken tar på sig en ny roll, som ett slags
bankernas ”pantbank”.
Tanken är att den står redo att låna ut stora summor i kris precis som i dag, men bara
mot tillgångar som bestämts på förhand samt till rabatt ifall tillgångarna
sjunker i värde.
Vet alla i förväg hur mycket bankerna får låna i en kris kommer de omvandla färre korta lån till långa, är idén. Då blir paniken mindre
sannolik till att börja med. (För säkerhets skull bör maxsumman som en bank kan få låna alltid överstiga summan av bankens insättningar och lån med löptider upp till ett år.)
Det som saknas är politisk vilja.
Beslutsfattarna, också i Sverige, är antingen för oinsatta eller för
undergivna, ofta både och.
Dessa två regler skulle
radikalt minska risken för bankrusningar. De skulle därför kraftigt minska behovet av statliga räddningsinsatser. Och de skulle därmed utradera den outtalade skyddsgarantin som gör det möjligt för bankerna att ta omotiverat stora risker, eftersom de ytterst slipper bära sina egna förluster som vanliga
företag.
De borde vara självklarheter, oavsett om man är höger eller vänster.
Det som saknas är politisk vilja. Beslutsfattarna, också i Sverige, är antingen inte tillräckligt insatta eller för undergivna, ofta både och.
De bör läsa Mervyn Kings bok.
Han hör till de där hjältarna som inte bara vågar säga att kejsaren är naken, utan dessutom visar hur och varför.
Han ska ha
all heder.
Arvid Åhlund
arvid.ahlund@dn.se
Greta Schüldt: Det är vår brist på moral som fått oss att ge upp inför Silicon Valley
Helt förslöade av scrollande har vi outsourcat våra liv och vårt samhälle till tekniken. Men utopin skulle kunna återskapas, om vi bara orkade, skriver Greta Schüldt i DN 2 maj 2023
”Varken kärleken till tobak, kaffe, vin eller spel kan vara lika beroendeframkallande som läsarnas kärlek till böckerna!”
Det är slutet av 1700-talet eller möjligen början av 1800-talet när en tysk präst utbrister detta, apropå läsningens – och i synnerhet romanläsningens – framgångar hos en allt större del av befolkningen. Den rent medicinska sanningshalten kan möjligen ifrågasättas, men alla som någon gång uppslukats av en roman vet att det ändå, på något vis, stämmer. En cigg i all ära, men har ni testat Bret Easton Ellis ”The shards”?
Prästens citat kommer ur ”Bokens folk” av Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och kvällstidningsteolog (och, för transparensens skull, en vän till mig). Hans nya bok är en berättelse om bokens och läsningens historia, ”från papyrus till pixlar” som undertiteln lyder, vilket innebär att han mot slutet oundvikligen kommer fram till skärmens intåg i våra liv och den inverkan den har på vår förmåga att läsa. I sin gästrecension i Expressen kallade Åsa Linderborg boken för ”en elegi över människans förhållande till text”.
Är det verkligen så illa? Att litteraturen är död vet vi redan, och om inte död så åtminstone på hospice, där har den legat länge – men ska vi nu behöva ta farväl av fenomenet skrift? ”Det skrivna ordet sätter historien i rörelse. Därför är det civilisationens gryning”, skriver Joel Halldorf i bokens inledning. Vad säger det då om vår tid, där det skrivna ordet tycks så hotat? Lever vi i civilisationens skymning?
På något sätt hänger det i så fall ihop med fantasins skymning, som Isabelle Ståhl skrev om i DN i veckan (25/4). Den vetenskapliga forskningen har avstannat, forskarna har gått ”från att åstadkomma revolutionerande upptäckter till att mest bara reproducera vad andra redan gjort”, för att citera fysikprofessorn Ulf Danielsson i DN (15/2). Lägg till det en nästan totalt mimetisk populärkultur: alla filmer är nyfilmatiseringar av gamla filmer, alla Tiktok-klipp baseras på andra Tiktok-klipp, alla konserter är ”Abba Voyage”-konserter.
Det är ingen idé att inte lära sin ettåring hur man använder en Ipad, förskolan kommer ändå att göra det.
”Någonting har hänt med mitt sätt att tänka och föreställa mig saker (…) som på ett kusligt sätt speglar uppkomsten av digitalt genererade fantasier och en allt mer repetitiv, strömlinjeformad mediekultur”, skriver Isabelle Ståhl. I ytterligare en DN-text från veckan skriver Kristofer Ahlström (26/4) om en bekant till honom som börjat AI-generera godnattsagor till sitt barn i stället för att hitta på dem själv eller, gud bevars, högläsa ur en bok.
”Jag tänker inte bli moralkonstapeln som beskyller andra för att automatisera bort tiden med sina barn”, skriver Kristofer Ahlström. Det är storsint. Alltför storsint. Tillåt mig att bli moralkonstapel i hans ställe.
I mina ögon verkar det nämligen vara just en moralisk brist hos samtidsmänniskan som ligger till grund för skärmens totala makt över våra, och våra barns, liv. Helt förslöade av scrollande har vi gett upp inför Silicon Valley, på personlig såväl som statlig nivå. Det är ingen idé att ha några ideal.
Det är ingen idé att lära barn att skriva för hand, de kommer ändå aldrig att behöva det. Det är ingen idé att ge böcker till barn, de kommer ändå inte att läsa dem. Det är ingen idé att inte lära sin ettåring hur man använder en Ipad, förskolan kommer ändå att göra det.
Och det är ingen idé att försöka få barnen att läsa ”Anne på Grönkulla”, trots att våra föräldrar fick oss att läsa ”Anne på Grönkulla”, och vad kan ha förändrats på en generation förutom att vi kastat upp händerna i luften och avsagt oss allt ansvar?
Om vi nu som samhälle bestämmer oss för att outsourca vår fantasi till AI:n, vilken mänsklig egenskap ska vi ge bort till tekniken härnäst? Moralen har vi ju redan gjort oss av med.
En gång i tiden ansågs boken beroendeframkallande, och i dag låter det som en utopi. Men vi skulle kunna återskapa den, om vi bara orkade.